Dig

Jag kommer sakna dom fina stundane. Den somriga värmen och den heta vinden. Den härliga musiken och all skratt. Men mest av allt kommer jag sakna ditt leende. Din våta kyss och dina blanka ögon. 

Jag kommer sakna att vakna upp i en tom säng, for sen att hitta dig på balkongen med din bok. Din röst som formar orden jag älskar dig. Din smygande hand som söker min hand. Dina fingrar som leker med mitt hår. Min röst som formar orden jag älskar dig.

Jag är inte en del av statistiken

Jag har fått veta någonstans, att 31% av kvinnor klipper sitt hår efter ett avslutad förhållande. Jag fattar grejen, man känner sig lettare, stärkare, finare och ny. Man känner sig som en annan människa. Ett sätt att komma undan smärtan och vara någon annan.

Idag klippte jag mitt hår. Jag är inte i gruppen av dom 31% kvinnor som klipper sitt hår efter ett avslutad förhållande... Jag känner mig som en ny människa. Detta skriver jag medan jag kikar bort på min underbara pojkvän i andra ändan av soffan.

Har jag slösat min chans att komma undan smärtan? När smärtan kommer, finns det ingen medicin? Får man bara känna så én gång?

Blunda inte

I ett enda ögonblick kan hela ditt liv vända om. Jag står där en stund och stirrar rakt ned. Vändar blicket åt vänster och ser ner igen. Det känns som världen har  ändrat sig på något sorgligt sätt. Snälla, låt mig visa vart vi kan vara, bara vi två. Jag kan förändra mig och jag kan bli bättre eller vi kan anpassa oss? Det konstiga med oss är att vi alltid har troen. Han ser på mig, men ser nästan gjenom mig. Han blundar i nåt som känns som en evighet, när han öppnar dom stirrar han rakt ner...

Att gråta i matbutiken

Idag saknar jag att vara liten, att inte ha något ansvar och att få skrika när man är arg och att gråta när man är ledsen. Man kan visst göra det när man är vuxen men inte på samma sätt. Ansvaret av att vara förstandig är för stort. Vardagen är för verklig. Jag gråter väldigt sällan och kan inte minnas att jag någonsin gråtit offentligt. Tills häromdagen då jag började gråta på Lidl. Min stackars pojkvän kramade mig och ut genom snor och tårar så vällde min besvikelse fram: jag fick ingen ros på alla hjärtans dag. Tänk när vi har varit ihop i flera år då kommer jag inte få någon då heller. Han tittade frågande på mig och torkade mina tårar där jag stod och grät vid mackaronihyllorna som ett litet barn som precis tappat sin isglass. Bara två sekunder tidigare hade vi diskuterat om vi skulle köpa fullkorn eller vanlig pasta och nu stod han och torkade kladdiga mascara-tårar. Men vi hade väl en jättefin dag, sa han. Jag gömde ansiktet bakom en ketchupflaska rädd för att möta hans blick då jag aldrig sett honom så förskräckt och liten som då. Han letade fanatiskt bland hyllorna efter något att köpa till mig när jag packade upp varor framme vid kassan. Han kom tilbaka med en gräddfil och ett skamset leende. Jag slutade gråta. Vi gick därifrån, hem och lagade pasta (vanlig pasta). Igår köpte han en ros, i choklad. Varför choklad sa jag? Så den inte vissnar dummer, sa han. Så den simmar rundt i din mage bredvid ditt hjärta.