Att gråta i matbutiken

Idag saknar jag att vara liten, att inte ha något ansvar och att få skrika när man är arg och att gråta när man är ledsen. Man kan visst göra det när man är vuxen men inte på samma sätt. Ansvaret av att vara förstandig är för stort. Vardagen är för verklig. Jag gråter väldigt sällan och kan inte minnas att jag någonsin gråtit offentligt. Tills häromdagen då jag började gråta på Lidl. Min stackars pojkvän kramade mig och ut genom snor och tårar så vällde min besvikelse fram: jag fick ingen ros på alla hjärtans dag. Tänk när vi har varit ihop i flera år då kommer jag inte få någon då heller. Han tittade frågande på mig och torkade mina tårar där jag stod och grät vid mackaronihyllorna som ett litet barn som precis tappat sin isglass. Bara två sekunder tidigare hade vi diskuterat om vi skulle köpa fullkorn eller vanlig pasta och nu stod han och torkade kladdiga mascara-tårar. Men vi hade väl en jättefin dag, sa han. Jag gömde ansiktet bakom en ketchupflaska rädd för att möta hans blick då jag aldrig sett honom så förskräckt och liten som då. Han letade fanatiskt bland hyllorna efter något att köpa till mig när jag packade upp varor framme vid kassan. Han kom tilbaka med en gräddfil och ett skamset leende. Jag slutade gråta. Vi gick därifrån, hem och lagade pasta (vanlig pasta). Igår köpte han en ros, i choklad. Varför choklad sa jag? Så den inte vissnar dummer, sa han. Så den simmar rundt i din mage bredvid ditt hjärta.